purple rain
Jag vet inte riktigt vad det är för period jag går igenom just nu. Känner knappt igen mig själv under vardagarna. Helgerna är jag mig själv igen, all den där ångesten och tröttheten jag kännt under veckan är som bortblåst, energin är tillbaka i min kropp och jag är allmänt lycklig, men dessa vardagar...
Skrattade idag, när jag insåg att varje måndag, sen hösten kom, har jag sagt att "det kanske är något virus som går" Jaa, varje måndag har jag lyckats drabbas av den här sjukan, som gör att man är allmänt trött och orkeslös. Nä, dags att inse, jonsaknad och vetskapen att det är massa dagar tills jag får träffa honom igen är nog den största anledningen till att jag varje måndag dabbas av det här viruset.
Alla går vi igenom lite tyngre tider, viktigt är dock att man inte glömmer bort att man egentligen är lycklig.
För, jag är verkligen lycklig, att vara lycklig innebär ju inte att man aldrig får gråta och att man alltid måste stråla klart. Att vara lycklig är för mig att låta ett varmt, mjukt sken omge en och att man sätter sin tillit till det där skenet.
Man får faktiskt vara ledsen ibland, det gäller bara att inte låta det bli ett tillstånd. Att aldrig låta självföraktet eller ångesten ta över. Man måste ta sig tid till att upptäcka när den där ångesten är över, inte glömma att känna efter om tårarna fortfarande är behövliga.
Jag ser de gråa stunderna jag just nu har som dåliga dagar, och efter regn kommer solsken, vilket innebär att dessa gråa dagar snart är slut.
En ros till J. Du är min solstråle. Tack för en underbar helg... snart ses vi ju igen, då ska jag skina med dig :) Love!