Susanna

Hur ska man kunna sluta grubbla över gårdagen och morgondagen? Det ena är ju trotsallt historia, vilket vi alla vet vad det innebär, men morgondagen den går ju att påverka? Att inte tänka på morgondagen, sluta fundera på de problem som man vet så småningom komma skall och istället leva för stunden är lätt att säga, men är det så lätt att utföra? Är det verkligen positivt att leva för stunden, kan inte det leda till att man gör saker i all hast utan att tänka på dess konsekvenser? Fast, att ta risker är ju en del av livet. Man måste våga. Våga följa sig själv, det som känns rätt just då. Spänning är något som förgyller. Men när ens handlingars konsekvenser plötsligt kommer, känner man fortfarande att det var värt det?
Ens handlingar kan ju även leda till något positivt, något stort. Självklart är det värt det då? Men hur vet man när man ska våga satsa?

Varför är saker beroende framkallande? Är ett beroende en positiv sak eller negativ? Att känna en otrolig längtan efter något man vet att man snart kommer få ger en lyckorus, men att däremot längta och känna ett behov efter något som är så fruktansvärt långt bort, tynger, och är det inte så, att när man väl fått det man trånat efter är det inte lika underbart som man trodde först? Eller? Livet är mest som en bergodalbana, med höga förväntningar och djupa fall. Men, trots att man så väl vet att fallet snart kommer att komma och åkturen snart är slut, varför inte njuta?

Det kanske finns en karta över din livsväg, någonstans. Din väg är kanske redan utritad, du har bara inte tillgång till den kartan själv, vilket gör det hela mycket svårare. De vägval du står framför i livet leder dig kanske till det rätta, hursomhelst. Kanske finns det svårare vägar, och lättare vägar, men alla med samma destination?